Och det vet jag för att jag oftast har besökare som är intresserade av samma saker som jag, och för att jag har guidat många kompisar från Långtbortistan många gånger.
Så här ser rundan ut (blåa prickar), där man kan gå, åka buss och spårvagn – men framför allt åka båt nr 82 mellan Gröna Lund och Slussen (rött streck).
Man kan också hyra en helt vanlig cykel och guida i lite yvigare svängar.
Berätta om NK (grundat 1902) och mordet på Anna Lindh 2003 – hoppa sedan raskt till att Kungsträdgården fram till 1770-talet var en stängd trädgård som bara var till för de kungliga.
Säg: ”Där finns en kruka omgiven av lejon och ett lejon omgivet av krukor” när du beskriver kungastatyerna i Kungsträdgården.
Sammanfatta snabbt Stockholmssyndromet (”Stockholm Syndrome”) när ni närmar er Norrmalmstorg, men prata inte för länge för strax kommer både Hallwylska palatset och Dramaten med den varma Margaretha Krook-statyn. Ja, här kan man förstås stanna och titta på det fullständigt förtjusande och underbara palatset och gå på en teaterföreställning, men inte om man ska hinna allt på en dag.
Dramaten en sen höstkväll 2025.
Njut av de ståtliga byggnaderna längs Strandvägen. De byggdes runt sekelskiftet 1900 och är oerhört intressanta om man är arkitektur-nörd.
Kliv av framför Nordiska museet, som ni inte heller hinner besöka, för det tar minst en hel dag.
Tillbringa därefter två–tre timmar inne på Vasamuseet. Ät på restaurangen där om ni inte är helt bankrutt.
Jaja, det är faktiskt helt omöjligt att ta snygga bilder inne i Vasamuseet.
Gå till ABBA-museet. (Det är praktiskt att köpa biljetter på mobilen redan under promenaden dit.) De i sällskapet som eventuellt inte vill gå in i museet kan drälla omkring på massa trevliga restauranger i krokarna.
Två amerikaner, en skotte och en norrbottning som ABBA 1974.
Peka ut Skansen, men gå inte dit idag, för det hinns inte med.
Peka ut Gröna Lund på väg ner till båt 82 (nej, ni hinner inte åka berg-och-dalbana idag).
Ta båt 82 från Allmänna Gränd till Slussen/Skeppsbron – stå i fören och njut av vyn! (Båten har dock två förar och ingen akter, så man måste ha koll på vilket håll som båten är på väg.)
Gå till slottet och borggården och pricka in vaktavlösningen på jämna klockslag (ungefär).
Ta en öl och en pizza i hörnet Stora Nygatan & Stora Gråmunkegränd: Da Peppe. Ibland sitter partiledare – som jag inte känner igen – där och dricker champagne.
Gå mot Riksdagshuset och försök förklara Sveriges politiska system. Jag rabblade partiledarna 1976 eftersom jag inte kan de nuvarande.
Vandra på Drottninggatan och slut cirkeln genom att nämna Sergels torg igen.
Gå till Centralen, köp ett bröd stort som ett spädbarn på Fabrique och åk hem!
Avslutningsvis: den stängda Kungsträdgården år 1617.
– Johan Cruyff på er alla! hälsade jag alla hundra miljarder gäster som satt runt frukostbordet i morse.
Svenskarna förstod inte, för de är bara svenskar och alls inte VM-intresserade. Amerikanerna förstod inte heller, för de är ju amerikaner. När jag sedan trasslade in mig i förklaringen och prompt ville tala om att den gamle nederländske hjälten egentligen stavar namnet Johan Cruijff, tappade 100 % av åhörarna intresset.
Oerhört snygg bild på honom från 1968. [CC] Foto: Ron Kroon.Ikväll spelar alltså Sverige sin andra gruppspelsmatch – och trots att mitt vardagsrum kommer att vara fullt av alla dessa nyss nämnda gäster, ska jag försöka simultanrapportera för alla er som faktiskt inte alls bryr er egentligen.
Info om Nederländerna
De spelar i orange trots att flaggan inte alls är det. De är vanligtvis (!) oerhört mycket bättre än Sverige, men har fått kritik för att de inte vann sin första match (2-2 mot Japan) och dessutom då fick tre gula kort. (Det är om man jämför med basket som att man närmar sig fem foul och därför inte kan ta några chanser. Om man jämför med dahlia-odling är det som att ha satt sin sista lök i en för liten kruka och sedan glömt bort den i ett hörn och nu riskerar den att brytas av om du inte planterar om den men om du gör det riskerar den ju att brytas av i omplanteringsprocessen.)
De som startar matchen kanske har så här spännande namn: Målis: Verbruggen Backar: Van de Ven, van Hecke, van Dijk, Dumfries Mittfält: de Jong, Reijnders, Gravenberch Nästan längst fram: Gakpo, Summerville Målspottare: Malen
Info om Sverige
Förutom att vi tror att vi kommer att vinna VM eftersom vi slog Tunisien med 5-1, har vi fått för oss att vi har ett anfallspar som är av Zlatan-klass. (Om man inte gillar Zlatan får föregående mening helt fel innebörd.) Herr Potter är coach, och han verkar minsann kunna trolla med sitt manskap.
De som kanske startar matchen heter: Målis: Kristoffer Nordfeldt Backar: Victor Nilsson Lindelöf, Gustaf Lagerbielke, Isak Hien Mittlås: Elliot Stroud, Yasin Ayari, Jesper Karlström, Alexander Bernhardsson, Benjamin Nygren Anfallshjältarna: Viktor Gyökeres, Alexander Isak
Komplicerande fakta inför min simultanrapportering med start 19.00:
Gyökeres är ett krulligt, svårskrivet namn.
”Isak” kan vara både Alexander Isak och Isak Hien.
”Alexander kan vara både Isak och Bernhardsson.
Lindelöf och Gyökeres har också samma förnamn.
Stroud uttalas [stroud]!
Gamle Sebastian Larsson är extratränare och om det går dåligt för oss kommer jag att be honom att hoppa in.
Fullständigt oviktig information i sammanhanget. Men TÄNK om de hade varit basketspelare hela bunten!
Pfiuuiitt!
Matchen spelas i Houston kl 12.00 i 30-gratig hetta – men inomhus i en arena med AC, så alla dessa vattenpauser som egentligen är reklampauser är helt onödiga.
’04
Sverige spelar tyvärr i blåa tröjor, vilket verkligen inte är bra. Varför det inte är bra är oklart, men …
’06
Nederländerna gör tyvärr mål. Men det är ju jättebra att det sker så tidigt, för då finns det massa tid kvar av matchen. Pah, 1-0, schmoll.
Pffft, måljävlagörare.
’11
Vi är redan framme i tolfte minuten och här sitter vi tolv personer i vardagsrummet och deppar. Amerikanerna tittar och säger ”åh, svenska kommentatorer” medan lille halvåringen vrålar ilsket åt domaren.
’17
Den högtekniska bollen med magisk sensor har tydligen gått sönder. Vår målis får den utbytt. Och VIPS!!! Nu gör Nederländerna 2-0!!
Ännu fler glada jädra nederländare. Gah.
’20
Man brukar prata om ”spel på ett mål” när ett lag är riktigt överlägset. Nu kan jag säga: ”Herrejädrar, har vi ens två mål på planen?”
’22
En svensk kramar om en nederländare litegrann och faller omkull, varpå jag vrålar FRISPARK TILL SVERIGE!
Jag hade jättefel.
’28
Nu har vi uthärdat en helt onödig vätskepaus och en svensk hörna som inte gav nåt annat än en boll i plytet på Lindelöf. Och strax därefter gjorde vi NÄSTAN mål. Jag vädrar morgonluft!
’35
– Kan jag få snäckorna? säger lilla M (3 år).
– Vänta, vi kanske gör måååå, nä.
– Får jag intervjua dig? fortsätter hon.
– Javisst, men kolla här när vi anfa…
– Hej Marmor, vad har du gjort idag?
– Jag h… neeeej!
– Okej, vad hände sen?
– Jag åt pannk… NEEEJ!
Under den här (väldigt förkortade) intervjun gjorde Sverige tre väldigt bra försök att ta sig hela vägen fram till Nederländernas mål. But no.
’40
Nu spelar Sverige bättre. Vilket ungefär betyder att vi nyss fick iväg ett skott på mål. Ayari som gjorde två mål i första matchen tjongade iväg sen så att vi alla skrek JAAAAAAAA som om vi hade gjort mål. But no.
Gudmundsson fixar frispark, Nygren skjuter, Lagerbjelke gör mål, men NEEEEEEJ; vi måste kolla på VAR-kameran och … det är nog mål ändå. Ja! Nej! Mål!
But no. Offside.
’45 +
Lilleplutten Ayari fixar ny frispark. Alla nederländare stället upp i en s.k. mur. En av dem ligger ner som på ett klassfoto. Nu ska Göken göra mål, men neeeej. Tänk ändå om nära kunde skjuta en hare.
’45 +
Nu har vi massa chanser och nu HÖRNA! På övertid! Tjong, tjong, tjong! Pang Bom tjoff! Skott igen …
But no.
Pffffuiiiii!!!
Nu är det pausmusik i Houston, vilket innebär att jag publicerar en pausbild från förr. Ni kan kissa och snusa och offra en gris!
Nu är det dags för andra halvlek. Sverige byter inte ett enda någe, medan Nederländerna tar ut anfallaren Malen och stoppar honom i påse medan nån som är lite mer defensiv kommer in på plan. FUSK!
’47
– Nästa mål är väldigt viktigt, säger Skotten.
– MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL säger alla nederländare.
Suck. Stön. Helvete. Nu är det 3-0 för Nederländerna.
’50
När vi deppar över tre mål i baken sitter lilla M en decimeter från tv:n och kommenterar spelet så här:
– Där är dom. Jag vill ha glass. Kan man äta lök- och citronglass? Nu är bollen där. Får jag stå upp? Får jag äta glass och ligga ner? Var är bollen? DÄR!
Och så springer hon och hämtar en badboll som ligger under soffan.
’52
Nu verkar det som om vänner och bekanta har tröttnat på att kolla, för de skickar både mejl och sms samt meddelanden på Messenger om ordval hos kommentatorerna.
Och DÅ. Då duttar Alexander Isak bort bollen som vore han köpt av en nederländsk maffia, varpå Nederländerna springer på lätta fjät och gör mål. Nu har vi 4-0.
Potter byter!! Nu kommer Elanga, Bergvall och Bernhardsson in. De ska naturligtvis göra storverk så att vi alla kan sova sött inatt och inte vrida oss i förlustånger.
’58
MÅÅÅÅL! ELANGA! Vi har 30 minuter på oss att göra fler mål!!! 4-1!!!
Elanga är svensken bland tre orange spelare och en grön målvakt och bollen är vid målisens högeraxel. Strax är den i mål! (Ja, så här kassa bilder måste det ju bli när man fotar tv:n.)
’66
Nu har vi vält omkull te och öl (blott tvåbokstavsdrycker inmundigas just nu) och glatt oss åt Elangas mål såpass att jag har berättat hur hans fotbollspappa Joseph imponerade för tusen år sedan och så har jag ju sett att han är en spelevink som dansar på träningarna. Ja, Elanga d.y. alltså.
’70
Nu måste alla dricka vatten i tre reklamminuter.
’73
Nu är det alltså minut 73. Men egentligen är det minut 70. Men kan ni tänka er: klockan fortsatte att gå under hela treminuterspausen, så oavsett vad domaren tycker och hur många som har rullat runt på gräset eller inte, är det ändå så att vi spelar till minut 93.
För övrigt händer det inte så mycket på planen just nu.
’77
Jag tror att nederländarna är trötta och lättskrämda, för så fort en svensk kommer i närheten, ramlar de omkull. Litegrann som när man skrämmer får.
’78
Nu kommer Taha Ali in, och han har spelat i Sveriges landslag i futsal. Sedan blev han värvad till ordentlig fotboll, och nu detta VM. Bustervärdig historia, eller hur?
’80
Lite kul är det att smärtan i detta VM går över väldigt mycket snabbare än vanligt på alla lidande män. Det beror på en ny regel som går ut på att domaren ställer en tydlig fråga till den liggande stackaren:
– Vill du ha läkarhjälp?
Om svaret är nej, ska spelaren omedelbart uppåhoppa. Om svaret är ja, får domaren kalla in läkaren – men efter vårdinsatsen måste spelaren vänta minst en minut på sidlinjen. Kanske till och med fyra–fem minuter om det vill sig riktigt illa och det inte blir några avblåsningar.
’88
Det är sanslöst. Nu gör Nederländerna 5–1. Urenkelt helt utan svenskt försvar. Det är så deppigt här i vardagsrummet! Vi är så vansinnigt glada att vi är i VM, men vi tycker inte att de andra lagen ska vara så här himla bra på att spela fopoll.
’90+ en hel evighet Vår målskillnad som var så fantastisk (5–1) är nu uppäten.
Och en stackars orange lirare ligger och biter i gräset nere vid hörnflaggan. Han tröstas av en stackars svensk som tar honom på allvar. Å vi ba alldeles ironiskt … ”uhuuuuuu, poor guy”. Och så visade det sig att han faktiskt hade spräckt ögonbrynet.
PFUIIIIIIITTTT! Nu är denna pina slut! Vi kommer att drömma mardrömmar om nederländare i orange pyjamasar om vi ens kommer att somna.
Tänka sig att ibland får jag verkligen tummarna ur! För två veckor sedan föll fjällen från mina ögon; plötsligt såg jag att entrén till mitt hus – med en söndervittrande betongklump till trappa – såg bedrövlig ut. Hur bedrövlig var det nu den såg ut? undrar ni och ber om en repris.
Så här bedrövlig vad den!
Det som fick mig att ta det stora steget och hitta en snickare och hosta upp massa slantar var faktiskt resan till Lundakarnevalen; ”Davids trappa” på Bredgatan slog alla rekord i trevlighet. Vi satt där på tre smala trappsteg i kallt stenmaterial och vi åt och drack samt pratade med alla som drällde förbi på trottoaren.
Och så raggade vi upp en motorcykelpolis!
Tomas the snickare i Eskilstuna kom och satte igång i full fart medan jag roade mig i London (jodå, mer Londontips kommer om några dagar). Vi var inte överens om hur trappan egentligen skulle utformas, men Tomas var så förstående (och skakade bara på huvudet åt mig lite då och då).
Bbbbrzzzzzz, så sågade han av metallstaketet från 1981.Eftersom regnet öste ner, byggde Tomas ett presenningstält när underlagsarbetet satte igång. (Själv hade jag nog resonerat som så att det nog inte var meningen att jag skulle arbeta utomhus just då.)Ungefär här började jag ana att min knasiga idé skulle bli perfekt.För att dra ner kostnaderna för jobbet, hjälpte vi (Tjugoåttaårige Oskar och jag) till lite då och så. Buskaget här till till vänster skulle bort och jordplätten behövde grävas ur.Inne i buskaget hittade jag en förskrämd, mager vinbärsplanta som nu kommer att drabbas av solchock. Mina vita (!) arbetshandskar där på bilden, är numera mörkgrå. (Jag tror att arbetshandskarna kanske var ämnade för målning.)Nånstans därinne står två betongplintar som jag fick gratis för ett år sedan. Japp, nu ser man också att trappan kommer att bli jättejättebred!Barnbarnet M (snart 4 år) var oerhört fascinerad av Tomas kunskaper och hjälpte honom genom att till exempel linda upp en hel rulle silvertejp på ett metallrör.
Oskar och jag hyrde ett finfint släp för att i söndags få bort alla grenar och allt annat skräp. Här i Eskilstuna har vi ju ett världsberömt återbrukscentrum – Retuna – som det är riktigt roligt att besöka. Jag kollade öppettiderna och när det regnade som mest, satte vi igång att lasta. Regn, regn, lasta, lasta, iskalla händer, blöta skor, lasta, lasta.
Förebild, som inte alls ser särskilt imponerande ut.Nästan färdigfyllt är släpet här: på slutet fick vi leka tunnelbanan i Tokyo för att allt skulle få plats.
Att kroppsarbeta med Oskar är kul eftersom han är stark som en oxe och inte skyr regn det minsta lilla och dessutom är bra på att hantera släpen. Vi krånglar alltid med dem eftersom vi på inga villkor kan backa med släp utan måste koppla loss, styra rätt, koppla på, koppla av för det blev fel och skratta åt allt bängel.
Så satte vi iväg mot Retuna, som enligt sajten skulle ha öppet till 16. När vi kom fram kl 15.03 var det däremot jättestängt eftersom jag hade läst fel. Soptippen stängde kl 15, själva Retuna kl 16. Gaah.
Stor, tung suck. En suck till. Var månne andra soptippen i stan öppen? Nope. Suck. Får man kanske någonstans dumpa trädgårdsskräp i skogen? Oskar googlade och svaret var nej. Suck. Skulle vi stå ut med att bryta mot lagen och faktiskt dumpa allt i skogen ändå – som så himla många andra ju gör?
– Jag vill inte bryta mot lagen, men om du vågar göra det …? sa Oskar.
Vi suckade igen.
– Olle hade aldrig godkänt det, sa jag.
– Nä, pappa hade sagt ”aldrig i livet”, sa Oskar.
– Ja, men faktum är ju att han är död, kontrade jag.
Vi fnissade, för det var ju lite kul. Sedan suckade vi igen och
åkte hem
kopplade av släpet
slet ur alla grenar och lade i en inte alls imponerande hög
kopplade på släpet
lämnade tillbaka släpet.
Snacka om oförrättat ärende och en inte alls imponerande hög.
Men nu kan jag blogga om äventyret och vi kan sova med gott samvete samt berätta om hur tokigt det blev och dessutom publicera bilden nedan som visar hur jag med tjugo spretande grenar i famnen snubblade omkull och föll baklänges.
– OSKAR! TA EN BILD! skrek jag.
Tyvärr är det ju så att man inte bör renovera alls. Man bör aldrig måla om, sätta upp nya tapeter eller laga ett trasigt golv. För så fort det är gjort, ser allt annat runtom ju fullkomligt bedrövligt ut. Ja, lika bedrövligt som den förnicklade betongtrappan som ju satte igång allt!
Man bör inte ens lukta på glöggen strax innan man beställer flygbiljetter. För då kanske man väljer avgångar i den okristliga svinottan eller såpass sent att alla bussar och tåg har slutat gå. Kanske man även råkar betala extra för att kunna checka in TVÅ resväskor. Och det vet man ju, att om man får tillfälle att ha två väskor på flyget, ja då har man det. Och fyller dem gör man naturligtvis!
Något förvånade kan vi – Orangeluvan och jag – konstatera att missödena under resan var ytterst få och blott inbegrep ryckapåaxlarna-debacle. (Förutom sista dagen. Men jag återkommer till det.)
Så fort vi kom in på Arlanda, gick Orangeluvans handväska sönder. ”Äsch”, sa hon, knöt en knut och bestämde sig för att köpa massa nyckelringar som lagade brottet. I nästat sekund mötte vi kommentatösen Pysseliten iklädd Julkalendertischa!
Den absolut enda planen vi hade var att bo tre nätter på hotell i London och sedan tre nätter på B&B strax norr om Brighton. I London rådde tunnelbanestrejk, som vi helt enkelt bara anpassade oss efter och gick och gick – eller åkte vilse med dubbeldäckare. Att vi hamnade i området Bloomsbury som ligger ett stenkast från British Museum fattade vi inte förrän vi plötsligt stod där och gapade.
Stackars björkarna undrar nog hur de hamnade där, som en installation framför British Museum.
Vi bodde i Cartwright Gardens, som är en svängd gata med f.d. bostäder som nu är hotell. Det som förr var tjänstefolkets domäner ”downstairs”, är nu matsalar där alla hotellgäster äter frukost.
Downstairs!Frukost!Vårt hotellrum! (Här ser man också att jag på ditresan åkte med en resväska i en resväska eftersom jag planerade att köpa en faslig massa böcker och pryttlar.)
Husen byggdes i början av 1800-talet och de smala trapporna var så smala och branta samt mattbeklädda att vi inte riktigt förstod hur man egentligen bodde där för mer än 200 år sedan. Jag menar, vi har ju sett både ”Forsytesagan” och ”Herrskap och tjänstefolk” och vet ju att herrskapet inte trippade omkring i smala trappor.
Så här ser Cartwright Gardens ut, där själva parken anas till vänster.
På bilden ovan var mitt fokus faktiskt inte de fina husen, utan de lila soppåsarna. För dessa finns överallt, överallt, öööööverallt!
Gick jag omkring och tog bilder på sopor? Jahadå!
Systemet med trottoarsoporna är fascinerande. Tydligen får man inte lägga ut sina säckar mer än 30 minuter innan den dagliga sopbilen kommer, men det är olika företag som plockar upp olika påsar och de har olika upphämtningstider – vilket innebär att det konstant ligger sopor överallt. Om man bryter mot 30-minutersregeln får man böter, men tydligen är det ingen som kollar att reglerna följs.
Och varför har man inte soptunnor som vi har inne på gårdarna eller närmare husen? För att de inte får plats: framför husen är får bara entrétrappan och nedgången till tjänstebostäderna plats och innergårdarna har ingen enkel passage till trottoaren. ”Men i de modernare områdena med nyare hus har man soptunnor!”
Tog jag bilder på elledningar och rör också? Jahadå! Mycket fascinerande!
Tunnelbanestrejken påverkade oss inte nämnvärt eftersom den inte var 100-procentig. Vissa utvalda stationer var stängda, och då såg det ut så här.
Vackert!Appen Citymapper som visar hur man ska åka på de olika linjerna var mycket bra – men det var helt obegripligt vad de olika resorna kostade. Vi blippade våra betalkort och fick ibland betala 45 kronor, ibland 0 kronor.
Inne på British Museum såg vi förresten Rosettastenen!
Eller … vi såg människor som tittade på Rosetta-stenen.
När vi planlöst hade irrat runt på museet och fascinerats över hur husen i London ser ut, och hur gamla de är, och hur få bilar det faktiskt var på gatorna (och sopsäckarna!), gick vi hem till hotellet och delade en öl i sängarna, som vi besudlade med salt- och vinägerchips.
Dagens tips: bo på ett av hotellen i Cartwright Gardens eller nån annanstans i Bloomsbury, för det är ett oerhört trevligt område!
Sedan urminnes tider har jag och ibland några barn, ibland några andras barn, ibland bara jag – men oftast även kommentatorerna PK & Pysseliten åkt till kommentatösen Karins hus i Horndal. Och där röjer vi så att stickor och strån far, rullgardinsfjädrar får nytt liv, hela hus målas i falurött, trappsteg lagas, gardiner kortas, stolar kläs om, ett trädäck byggs … och allt är så innerligt kul.
Den här gången hade Karin gjort en finfin lista på allt som skulle göras. Vi läste den, godkände den och sedan satte vi igång med att göra massa andra saker. Fönster målades, ett träd vältes omkull och grästrimmern gick varm medan ett fönster målades.
Men framför allt slet vi upp golvet i två rum!
– Karin! Vad ligger under det fula laminatgolvet i köket?
– Ett lapptäcke av linoleum, alltså restbitarna från pappas skolbänkstillverkning på 1930-talet. Men det hade varit roligt att ta fram.
– Hurra! Sprätt, bank, knirk och tjoff!
– Oj, sa Karin. Vad brunt det är. Och det har bucklat sig i fogarna. Hm.
– Men vad kan ligga under det här då?
– Det vet jag inte.
– Ska vi inte … testa att riva bort det?
– Kanske … Jo. Gör det!
– Om vi inte river bort det, måste vi på något sätt lappa med bitar där det saknas linoleum.
Ritch, ratch, filibombombom, så kom ett alldeles utmärkt trägolv fram!
Har ni sett på maken så fint!Alla de små linoleumbitarna har vi lagt i ordentliga högar om någon eventuellt skulle vilja ha dem.
– Eeeeeh, Kaaaarin. Jag har hittat ett till fult golv.
– Vilket golv?
– Det i vardagsrummet. Vad ligger under fula laminaten?
– Något slags plastgolv som ser ut som intarsia. Jättegammalt, men väldigt fint, sa en snickare till mig en gång.
– Ska jag …?
– Javisst!
En stund senare stirrade vi ner på ett inte alls fint plastgolv från kanske 1920-talet. Brunmurrigt och väldigt buckligt samt gropigt.– Förbaskat. Men vad kan ligga under det här då, Karin?
– Det vet jag inte.
– Ska vi inte … testa att riva bort det?
– Kanske … Jo. Gör det!
Under över alla under! Ett gammalt gympasalsgolv!Från vänster ser man alla golven: fult laminat, ljusgrönt mellanlägg, brunt gammalt plastgolv som var fastlimmat på masonit som i sin tur var fastspikad i trägolvet.
Denna styrketräning – att dra loss plastgolvet från masoniten – var såpass brutal att jag fortfarande (tre dagar senare) har en förunderligt skön träningsvärk. Händerna känns som vore de gjorda av sparris eller blomkål (eller båda på en gång) pga. jobbet med att dra ut alla spikar.
Så tillfredsställande!Just i mitten var lacken extra sliten, men kanske ska Karin gå ett varv med nåt lackartat endera dagen.
Efter att vi med gemensamma krafter hade fällt ett dött träd genom att helt enkelt putta omkull det, hittade jag en mysko grej under det som var trädets rot. Jag slet loss det och bar mojängen till Karin som vore jag en katt som precis har fällt en mus.
Skyddsutrusning, oömma kläder och en i betong ingjuten – genomrostig – grep!
Och hemma då? Ska jag inte fixa nåt där också? Johodå!
Min erbarmliga betongentré, renoverad senast runt 1972. Hopplöst att njuta av morgonsolen här.
Med hjälp av AI (ibland funkar det!) ska entrén bli en umgängesplats!
Ungefär så här! Jag kan sitta och heja på alla som går och cyklar förbi och slipper kämpa med rosor och klematisar som aldrig riktigt tar sig.
(Ni har en dag eller två att protestera mot detta tilltag – eller komma med nya idéer.)
För 40 år sedan showade jag loss i ett karnevalstält tillsammans med bl.a. ett roligt band som heter ”Nisses stuga”.
Här står jag på scen med Gunnar Hernborg och Harald Leander 1986. Vad sketchen gick ut på minns jag inte, men vi var så vansinnigt roliga att vi visst fick något slags humorpris.
Denna helg är jag på Lundakarneval igen, och har liksom alla andra köpt en plåtpapperskorg med årets tema på. Köerna till just papperskorgsförsäljningen påminner om biljettköerna till Prince-konserterna på den tiden när internet inte fanns. När man väl har lyckats köpa sin papperskorg, är det ett himla åbäke att släpa på. Mina – och alla andras – tankar går sålunda i dessa fem steg:
– Hurra, jag äger en papperskorg! Igen! Det var SÅ värt köandet!
– Tusan hakar, vad jag har många papperskorgar hemma.
– De borde ha en papperskorgsparkering här inne på karnevalsområdet.
– Vad tusan skulle jag köpa en papperskorg för?
– Hallå! Nån som vill köpa min papperskorg?
I år såldes dessutom två olika papperskorgar! (Foto: Vilhelm Wallmark)
Men det allra första jag gör numera när jag besöker Lund, är att åka till Köpenhamn. Jag kliver av på Hovebanegården och känner doften av cigarettrök, piss och pølse – och tror att jag är i Sydeuropa. Jag går och går och går och äter något med øl till, och sedan är jag nöjd och återvänder till Lund.
Har vi någonsin haft sådana här brandposter i Sverige?Brandposterna i Sverige är nedgrävda och om man behöver en, ska man leta efter en sådan här liten flagga. (Just den här pekar ut riktningen och anger 0,8 meter som avstånd.)
Det coolaste med Köpenhamn var att där går de med stormsteg mot en ”mjukare stad” (Soft City), vilket är vad min gamle vän David Sim brinner för. Halva gatan som går mellan järnvägsstationen och Strøget var helt övertäckt av en flera hundra meter lång veranda, och ytterst få bilar får köra på den smala sträng som är kvar. Bussar och cyklar far ljudlöst fram och det är helt ljuvligt.
Pilen visar hur stor del av gatan som inte längre ”behövs”. Jag kunde inte riktigt ta in att de hade gjort en såhär vansinnigt bra förändring! (Men det är än så länge bara på försök, och enligt David är träet inte ens det trä som kommer att användas sedan, om när det blir permanent.)
Och hur är det på karnevalen, då? Jodå, fullt med folk, fullt med mat och fullt med öl. Massa spex, kabaréer, fester, småattraktioner och musik. Jag träffar gamla bekantingar i varje gathörn och har så infernaliskt kul.
Och se, vilka intressanta kopplingar & kablar som ormar sig genom hela Lundagård.Detta är en liten, liten plätt som heter Petriplatsen. Där står Linné staty, mer än så är det inte. Men under karnevalen förvandlas den – liksom många andra områden – till cykelparkering.Smockfullt! (Bilden togs strax före midnatt.)
David Sim lever som han lär, och använder sin lilla entré ut mot Bredgatan som matrum, umgängeslokal och allmän veranda; han blir glad över alla främlingar som spontant tar kontakt med honom. Idag satt vi där och pratade med en av hans kompisar, när en polis plötsligt dök upp från gränden intill. Det är en smal, oansenlig gränd, så vi ryckte till och pekade ogenerat på polisen och sa:
– POLIS!
– MOTORCYKEL!
– COOLT!
Polisen stängde genast av motorn och fällde upp visiret.
– Och ni har det bra? sa han.
Här står David och berättar för polisen att man borde ha fler lekplatser i alla städer. Polisen håller med, och berättar hur han approcherar alla skummisar som ser ut att hantera droger.
Jag pepprade polisen med frågor om motorcykelns kubik (1 200: jättestor) och hur han kunde hantera den i de smala gränderna; tydligen är den jättesmidig och funkar bra även när han letar efter försvunna personer i skogen. Han har massa olika ”vapen”, så han känner sig aldrig rädd.
– Pepparsprej, sa han och klappade sig på ena låret.
I kvällningen satte vi oss på trappan och åt fisksoppa. Alla som gick förbi häpnade och kommenterade mysigheten. När någon som vi faktiskt kände kom förbi, fick de slå sig ner och delta i mysigheten.
Min NE-kollega Ragnhild och hennes son Sebastian diskuterade arkitektur i en timme, och vi enades om att vi ju visste precis hur världshälsan ska bli bättre. Ledord: preventivt arbete med frisk luft och mjuka städer.Så här satt vi och pratade ända till långt efter midnatt, när det ju bara var ca 15 °C. De sista förbivandrarna som satte sig ner fick dricka Grådask.
Vi reste oss sedan upp, gäspade och konstaterade att två offer hade gjorts under den drygt fem timmar långa sittningen:
Armstödsremmen i läder på en designerstol gick tvärt av.Ett smörburkslock for i gatstenen och gick i drygt fyra bitar.
Eller, om jag ska vara ärlig … minst två. Skruvar alltså.
Det började med att jag hittade detta förtjusande foto från 2013, där den dåvarande Trettonåringen och Tioåringen poserade i basketskor.
Basketlinnet som den lilla Tioåringen har på sig passar honom lika bra som skorna.
Men så slog det mig att de där silvertejpbitarna på väggen, strax under brandsläckaren, ju fortfarande sitter på samma sätt idag. Alltså 13 år senare.
Upprörande!
Jag slet raskt bort tejpen, som jag tydligen inte litade på till fullo eftersom jag även hade pangat fast den med häftklamrar.
”HOPPSAN! (2011)” stod det där. Gulp, snacka om att vara hemmablind. I 15 år väntade hålet i väggen på att återelektrifieras!
Men det är ju plättlätt fixat – jag har ju en hel del annat som en elektriker kan hjälpa mig med.
– Lamputtag i trappan, kontakter här och där, fixeri fixeraaaaa! trallade jag och ringde runt lite.
Efter en vecka gav jag upp; elektrikerna vill inte alls fixa snabba & enkla eller ens krångliga & besvärliga uttag och sånt. Någon skulle möjligtvis kunna komma loss i augusti. Jag borde även dränera huset, måla om panelen, fixa den 25 år gamla verandan och arborista de stackars äppelträden – men allt jag får reklam om är rörsanering, hustvätt och takbyte. (Jävla algoritmer till att gissa fel.)
Jag gick ner i källaren och letade och letade – och fann orsaken till uttagshaveriet 2011!
På en lapp stod det: ”Trasig. Under brandmojängen.”
Jag fortsatte att leta efter el-fixerilådan som jag med bestämdhet vet att jag har nånstans i källaren. Jag hittade ett stort ballonglager, en låda med porslinsdockor, tre försvunna julgransfötter, femton tejprullar, en bensindriven motorsåg (som på inga villkor kan vara min) och dessutom i runda slängar 500 bits.
Men så kom äldste sonen (Trettiofyraåringen i Lund) med sin lilla familj på besök och då kan man ju inte hålla på med trasiga eluttag, så jag satte på silvertejp igen.
Jättesnyggt.
Med huset fullt av folk blåste jag ballonger, tappade porslinsdockor i golvet, dammsög porslin, krafsade bort köttfärssås från köksväggen, tappade en hel låda med färgsorterade pärlplattepärlor (som aldrig kommer att sorteras igen), och så gick en hel vecka. På lediga stunder irrade jag runt i källaren i den vilda jakten på el-lösningen. Mycket tokigt hittade jag, t.ex. en ballong på irrvägar.
En icke arrangerad bild från källaren: himla hållbara ballonger som klarar 40 °C och centrifugering.
Men plötsligt!
Rätt! Perfekt! Modern! Hel! Underbar!
Fast hur gör man? Jaja, stäng av strömmen och sätt sladdarna i rätt hål, yada yada. Men hur?
Under tre dagar kollade jag på instruktionsfilmer, attackerade en pensionerad elektriker vid Valborgselden, bad Tjugosexåringens händige svärfar om råd och vred mina händer av irritation. Det saknades nämligen två små skruvar av okänd diameter och längd – som skulle göra att mojängen inuti satt fast.
Är det 4 mm?
En varm eftermiddag åkte jag runt till stans alla byggfirmor och blev skickad från ena stället till det andra. Ingen kunde hjälpa mig. Tre gånger blev jag hänvisad till ställen som kräver att man har byggfirma för att handla.
– Men har du konto här?
– Konto? Bank … konto har jag. Eh.
– Okej. Vi säljer bara till företagare.
– Jag har ett företag.
– I byggbranschen?
– Nja … Jag bygger … i … bokstavsbranschen …
Nu ska ni få se en ryslig bild som jag tog innan jag förstod att den vita kåpan ska tas loss från inner-mojängen.
Allt är helt fel. Men … det vet man ju bara om man kan sånt här. Flupp, satte jag på elen och klick, gick säkringen.
På Bil*ema fann jag till slut en låda med småskruvar i säkert 20 olika storlekar. Två av dem passade! Jag stängde av strömmen, anlitade närmaste barnbarn M (3 år) och så tittade vi tillsammans på några extra instruktionsfilmer och sedan … lyckades vi äntligen!
Innan ni tittar på bilden nedan och förfasas; oroa er inte. Jag har vidtagit alla upptänkliga försiktighetsåtgärder – och den unga damen, som är mycket, mycket intresserad av att spika, banka och skruva, har dessutom fullt fokus på säkerhet.
Nu måste vi måla väggen också, för hu vad gammal och ful den ser ut bredvid det numera glänsande vägguttaget.
Med tanke på att jag är superduperallergisk mot pälsdjur, borde rubriken här ovan kunna klassas som klickbete – eller kanske i alla fall som lite braskande? Read all about it!
I januari bloggade jag om 2026 års kristallkula, och på bloggbåsvis skrev Karin då helt off topic:
”Bakom Bellmans byst på Djurgården begravdes katten Rosa på 1880-talet. Hon var tryckerikatt på Beckmanska boktryckeriet med anor från Lars Johan Hiertas tid och typograferna bildade ett Rosa-förbund, som varje år träffades för att högtidlighålla minnet av Rosa. Jag får sån lust att återuppliva Rosaförbundet!”
Karin bloggade även om hur katten Rosas människor sörjde henne:
”Det blev sorg och saknad inom officinen och Rosa bäddades i vitaste pappersspån från bokbinderiet i en gammal stillåda och fördes högtidligen ut till Djurgården, där bakom Bellmans byst stoftet nedgrävdes i jorden.”
På något sätt lyckades vi i kommentatorsbåset komma ihåg att vi redan i januari yrade om att just internationella Världsboksdagen den 23 april skulle vara ett utmärkt tillfälle att på något sätt hedra denna katt (trots att hon förr firades i augusti). Jag gick in på KB:s tidningssajt (där alla tidningar som är över 100 år gamla kan läsas gratis) och fann detta från 1920:
Ur Socialdemokraten, nyårsafton 1910.
Det var tydligen så att alla tryckerier hade katt. Förmodligen har det att göra med det olämpliga i att ha möss fritt springande och ätande bland alla trycksaker – men det var så självklart att termen ”tryckerikatt” inte förklaras någonstans.
Så … den 23:e dennes samlades vi på förmiddagen ett litet gäng som bestod av
Karin hade förberett med kopior av den text som för 130 år sedan lästes över lilla Rosa och jag hade med mig en påskasillburk som jag stal ur Orangeluvans kylskåp.
Marken bakom Bellmanmonumentet var rysligt hård, och om vi idag hade velat begrava en katt hade vi fått beväpna oss med spett och hacka samt svordomar och utsökt tålamod.
Sillburken placerades i en ring av nio pinnar (symboliserande kattens nio liv) och Moa lade småpinnar i form av ett kattansikte.
Tryckerikatten Rosas eftermäle måste ju vara något i denna stil:
Denna i storlek ringa, men tryckeriet trogna, katt har nu stilla insomnat efter att i många år ha skänkt Beckmans stab både värme och sällskap. Med mild blick och varsam tass vandrade hon genom de tryckerisvärtade lokalerna, älskad av alla utom mössen.
Orangeluvan hälsar förresten att sillburken inte är saknad.
När jag vaknade och till min förvåning kände mig normal – alltså inte sjuk – efter tio långa dagar i bingen, fanns bara en sak att göra: åka på roadtrip!
Jag vet inte riktigt hur beslutsgången gick till, för ingenstans på planeringsstadiet gick jag omvägen runt faktakontroll, ekonomiska förutsättningar eller rimlighetsaspekten på det hela. Jag bara knattrade in ”hyra liten lastbil” och VIPS rasslade tusenlapparna all världens väg.
Nu lyfter ni blicken och tänker ”men jag måste ha missat nåt” eller ”vad ska hon med en liten lastbil till?” eller ”nu har det helt slagit slint”. Men så läser ni nyfiket vidare.
I Skåne finns ett stort hus som släkten ska sälja. Då slängs förstås pryttlar, grejer, böcker, diverse nipper och allt annat … som ju är så underbart. ”Barnen” (i 30-årsåldern, gubevars) har fått klämma och känna på gamla Kalle Anka-tidningar, små badankor från 1971, nylonskjortor, spetsdukar och fotoalbum fulla med människor som som sitter runt matbord och äter samtidigt som de röker cigaretter. Jag ryckte på axlarna. Mitt hus är ju fullt. Men så kom jag på att jag nog ville ha ett gäng köksstolar.
– Köksstolar? Ska hon köra 120 mil tur och retur för några köksstolar?
– Är det inte billigare att köpa nya köksstolar?
– Är vi säkra på att hon inte är lite sjuk fortfarande?
Snicksnack. Nu ska här köras liten lastbil! Men …
Tyvärr var de små lastbilarna slut. Så … jag fick en stor! (Detta är klockan 06.30 och jag är pigg som en mört.)
Brrrrumm, så körde jag iväg – efter tio minuter i regn och plask utan vindrutetorkare eftersom jag inte på några villkor kunde se var torkarna sattes på. Har inte moderna bilar automatiserat sånt?
Efter en timme kände jag mig så bekväm med alla reglage, att jag ville sätta på radion. Vilket var komplett omöjligt! Dutt, dutt, duttade jag på skärmen. Inget hände. DUTT DUTT DUTT! Inget hände. Sånt ska man inte hålla på med i 100 km/h, så jag stannade och tog en bild på displayen för att googla instruktioner.
Då satte radion på sig av sig själv! Teknikens under.
Under långa bitar av resan kändes det som i ”De överlevande”, för jag körde helt solo i flera mil. Två gånger blev jag omkörd på högersidan av Teslor och en gång fick alla bilister stå helt stilla som umareller och titta på hur en bit av motorvägen skars upp, knöcklades ihop, belades med ny, het asfalt och rullades platt av en cool vält!
Nu bor köksstolar, en hög Kalle Anka-tidningar, ett par raggsockor och 25 fotopärmar i min stora lastbil. Maxlasten är 1 000 kilo, vilket jag verkligen inte på några villkor kommer upp till även om jag skulle fylla på med några tidningar till. Ska jag kanske köpa ett piano och ta med mig hem? Betongplattor? En cirkuselefant?
Imorrn går resan från Helsingborg söderut till Bjärred, Lund, Hjärup, Åkarp och kanske något annat ställe. Jag är som gjord för roadtrippar!
Det fanns en tid när jag rusade till doktorer (ergo mina svärföräldrar) och bad om antibiotika så fort jag blev sjuk, för si det hade jag verkligen inte tid att vara.
På ingen tid alls rotade de fram sitt receptblock och krafsade ner kåvepenin … och så var det inte mer med det. Odling? Nope, så länge snoret var läbbigt gult var antibiotikan motiverad. Funkade jättebra!
Snorgult?
Idag vet vi att alla borde ha varit mer restriktiva. Dessutom käkade vi på den tiden massa fläskfilé från Danmark, och fick säkert i oss en lagom dos penicillin åtminstone en gång i veckan.
Nu är jag inne på femte dagen med gult snor, slemmigt hostslem i samma nyans, feber och en förlamande trötthet. Men si detta har jag sannerligen inte tid till! I mitt huvud snackas det:
– Här kommer Stålkvinnan eller Plåtkärringen eller nåt annat coolt! deklarerar jag med självförtroende. Jag klarar allt fastän något i mig verkar insinuera att jag ska ligga ner och göra ingenting! Huka er, alla basilusker, här ska inte vilas!
– Gomorron. Detta är ditt förnuft som talar. Lägg dig ner och sov en stund till.
– Pfffft. Sova och sova. Jag tänker sortera foton och skruva fast en käpphållare i silver i hallen! Och en ursnygg klädhängare!
– Ursäkta, felåt, får jag avbryta.? Det är jag som är ditt närminne. Om du inte lyssnar på förnuftet, tänker jag sabotera för dig lite här och där.
Diskussionen pågick ett tag, men jag gick vinnande ur fajten och stod plötsligt i köket och skar gurkskivor till en Dagobertmacka. När jag hade skurit lagom många skivor, bestämde jag mig för att istället hyvla ost. Men bytte inte aktivitet. Jag tittade en liten stund senare synnerligen förvånat på en till 100 % uppskuren gurka – och en helt orörd ost.
Detta var ju oroande, så jag lade mig att sova middag. När jag vaknade fem timmar senare var jag förstås oerhört pigg och satte igång en tvättmaskin. Som jag inte hängde på tre dagar och fick tvätta om. (Hängningen lejde jag då ut till den hemmavarande 28-åringen.)
Och så har det fortsatt! Förnuftet och minnet samarbetar numera i sin sabotageverksamhet och jag kan inte påstå att någon av dem gör nån vidare nytta. Jag har hittat en trådrulle i en massakrerad dill, slängt en kompostpåse i glasåtervinningen och ätit pasta direkt ur stekpannan.
Den höll värmen väldigt effektivt, och på restauranger har jag sett hur stekpannor passar riktigt bra på bordet. Men själv hade jag inte tänkt göra så här; plötsligt satt jag bara där och åt.
Men si, detta trams har jag verkligen inte tid med. Så nu har jag dragit för alla gardiner, bäddat ner mig, gurglat saltvatten och druckit mängder med honungsvatten.
Eller … kanske drack jag upp saltvattnet och gurglade honungsvatten?
